En vampyr i Brooklyn

(Vampire in Brooklyn, 1995) Eddie Murphy som vampyr. Vad som är förvånande är att han spelar rollen nästan helt seriöst. Ingen snabbpratande, gnäggande Donkey eller Axel Foley här inte. Och han gör det bra dessutom, vilket är lite synd om man förväntar sig en vanlig Eddie Murphy-film. I övrigt en föga originell vampyrhistoria, trots alla möjligheter som öppnas upp när man placerar en västindisk vampyr i New York så blir det bara en ny lågbudgetversion av Dracula. Synd...

Gösta Cederlund

SVT visade Hets igår eftermiddag. "Ingmar Bergmans första film" som regisserades av Alf Sjöberg efter Bergmans manus. Jag har sett den ett par gånger förut men tittade en stund medan jag åt lunch. Fantastisk scen mellan Stig Järrel och Gösta Cederlund i kartförrådet. Gösta Cederlund? Ja, honom bör du lägga på minnet. Han levde mellan 1888-1980 och förgyllde ett flertal svenska filmer med fina biroller. Alla förknippar Hets med den sadistiske Lektor Caligula, spelad av Stig Järrel, men det fanns en lärare till, den vänlige lektor "Pippi" som Cederlund spelade. Hans rollprestation är minst lika minnesvärd. Gösta Cederlund spelade i över 100 filmer, en av hans tidigaste var som Gusten i den första filmatiseringen av Hemsöborna (1919) och den sista gjorde han 1975, vid 87 års ålder, i Kenne Fants Monismanien 1995.

Målaren på Moulin Rouge

(Moulin Rouge, 1952) Idag har jag äntligen tagit mig tid att titta färdigt på Målaren på Moulin Rouge (1952). Jag började titta på den för ett par månader sedan, men då jag fann den måttligt roande så har den bara legat och skräpat på hårddisken sedan dess.

Kanske hade jag orimligt höga förväntningar efter bildfyrverkeriet i Moulin Rouge (2001). Klart var i alla fall att jag hade förväntat mig mer av regissören John Huston. Han var en mycket intressant regissör, om inte annat för att han var så ojämn i sin produktion. Antingen mästerverk, som Sierra Madres skatt och en av mina absoluta favoritfilmer: The Life and Times of Roy Bean, eller så är de riktigt gräsliga. Målaren... var inte fullt så gräslig som Brevet till Kreml, men den är inget jag kan rekommendera. Vilket är lite synd med en sådan kompetent regissör och en så intressant karaktär som Toulouse-Lautrec. Vi kommer aldrig nära karaktären, och hela hans bakgrund slarvas bort i ett snabbklippt montage. Om man hade gett det mer tid, och kanske haft mer nyanserade skådespelare i rollerna, så kanske filmen hade känts intressantare.

Mest av allt stör jag mig på musiken. Istället för att låta Jose Ferrer spela ut konstnärens sorg så får han sitta totalt uttryckslös och så lägger man på en synnerligen överdriven dramatisk musik som ska förklara hans känslor. Visserligen är musik ett väldigt effektivt sätt att beskriva inre känslor, men här blir kontrasten mellan det uttryckslösa ansiktet och den överdramatiska musiken så parodisk att den skulle vara för mycket till och med för en Scary Movie-film...

(Trots detta noterar jag att filmen har fått nästan uteslutande toppbetyg på IMDB.)